Det var inte i går jag skrev i min blogg...haha!
Jaja, nu är jag här och jag måste få skriva av mig lite.
Jag har det förbaskat bra!
Just nu sitter jag i solen på mitt smultronställe i Stråvalla, solen lyser från en klarblå himmel och jag har det helt underbart!
Det här är en bild från lilla disk o grillhörnan.
Så här såg det ut i början av säsongen när staketet var på plats.
Jag har varit här mer eller mindre två veckor i sträck nu och vädret har varit skiftande men vad gör det...
Jag är ledig, har inga tider att passa och livet är till för att njutas av oavsett väder o vind.
Nu har jag två veckor kvar på semestern och sedan väntar jobb ett antal veckor till innan jag och Matilda drar till Cypern i slutet på augusti för att runda av sommaren 2012.
Vissa dagar har tillbringats på stranden
Tyvärr inte på den vanliga stranden då det är förbjudet att ha hund med där.
På andra sidan båthamnen i Stråvalla strand så ligger mer strand, inte så fin som den andra men helt ok då Ella kan springa fritt, jaga fåglar (fiskmåsar), springa i havet och lukta på tång.
Jag inser att jag faktiskt är otroligt lyckligt lottad.
Jag har tre friska barn som har bra liv, jag har mitt lilla ställe, jag har min mysiga lägenhet i stan, jag har min lilla röda Pärla och jag har ett gäng husdjur som förgyller tillvaron för det mesta. Jag har ett bra jobb som jag trivs med och jag har underbara arbetskamrater!
Jag har inga skulder och jag har lite pengar på banken till den dagen jag inte vill jobba längre...
Jag har det bra och jag är lycklig med livet som det är.
Dock finns det en sak...jag kan inte visa min mamma min lycka...visst, jag hade kanske inte haft allt jag har i dag om hon funnits i livet men ändå...jag hade velat att hon hade fått se alla sina barnbarn ta studenten, flytta hemifrån och skaffa egna barn (kanske)...
Inga pengar i världen kan ersätta den saknaden jag har efter min mamma.
För två veckor sedan så gjorde vi det "sista"...vi lät mammas aska få spridas i havet. Hennes älskade hav i Varberg, utanför nakenbadet där hon tillbringat så mycket av sin tid när solen lyste.
Vi åkte ut med Getteröbåten Disa lördagen den 16 juni klockan 16.00
Vid Själklippan lät vi urnan sänkas ner och sedan släppte vi ner våra blommor...Pappas röda ros, mina o barnens rosa nyponrosor med prästkragar.
Jag kan inte förstå att hon inte kommer tillbaka, att hon inte finns längre...det är så svårt att förstå att hennes liv är slut.
Varje dag är hon hos mig i tanken och jag hoppas att hon på något sätt finns med.
Den här bilden får avsluta mitt inlägg och jag önskar Alla en underbar fortsättning på sommaren oavsett väder.
Ta vara på varandra och glöm inte säga att ni älskar människorna ni har i er närhet.
Ett litet ord som betyder så mycket.
Kram
Jeanette